Min kemilärare på högstadiet hette Rune och hade hörapparat. När vi var extra missnöjda med något han gjorde på lektionen, kanske hittade han på att vi skulle ha ett ”oförberett prov” i periodiska systemet eller så förbjöd han oss att leka med brännarna, så slamrade vi extra mycket med de där höga stolarna av metall som lät väldigt illa mot de slitna betonggolvet i kemisalen. Stackars Rune sågs då rycka till och skruva häftigt på sin hörapparat i ett desperat försök att skona den lilla hörsel han hade kvar. Så vidriga kan högstadieungar vara.
Behöver jag säga att mina kunskaper i kemi är ytterst begränsade? Alltså behöver man inte vara Einstein för att gissa om det är jag som är Speaker A eller Speaker B i transkriberingen av dagens intervju som syns på bilden ovan…
Idag önskar jag att jag hade spetsat öronen mer på Runes lektioner. Utbildning är verkligen bortslösad på högstadieungar. Tänk om jag hade fått plugga kemi nu istället! Då kanske även texter om syreupptagningsförmågan vid träning hade gått lättare att skriva.

(Förresten, ett annat tips: Strunta i att läsa den hypade boken ”Lektioner i kemi” av Bonnie Garmus. Den är platt och överskattad.)