Min kemilärare på högstadiet hette Rune och hade hörapparat. När vi var extra missnöjda med något han gjorde på lektionen, kanske hittade han på att vi skulle ha ett ”oförberett prov” i periodiska systemet eller så förbjöd han oss att leka med brännarna, så slamrade vi extra mycket med de där höga stolarna av metall som lät väldigt illa mot de slitna betonggolvet i kemisalen. Stackars Rune sågs då rycka
När jag fick uppdraget av Amelia att skiva om skilsmässor och hitta ett par som haft en lycklig separation tänkte jag ”Det här är ett omöjligt uppdrag! Vem lyckas med det?”. Men mina fördomar kom på skam! Av en slump fick jag kontakt med Frida och Lubbe som faktiskt klarat att skiljas som vänner. Goda vänner, till och med. Bara att lyfta på hatten, lyssna på deras kloka råd och
Trots att jag lovade mig själv att inte låta hemsidan blir inaktuell, är det tyvärr precis vad som har hänt. Men det händer så mycket kul hela tiden att jag inte hinner med att uppdatera! Sedan ett år tillbaka samarbetar jag med Commercial Content som gör poddar. Ljud är kul! Så roligt att mitt företag snart kanske borde byta namn till Ljud: Lisa Wallström? Här är ett smakprov på dokumentärserien
Hur många texter kan man skriva om hormonkaos och övergångsbesvär, kanske ni undrar? Hur många gånger som helst, är mitt svar. Ämnet är i det närmaste outsinligt. Och viktigt. Hälften av befolkningen går igenom denna omvälvande upplevelse i livet. En del seglar förstås igenom övergången utan att märka någonting, men för de flesta är det en ganska jobbig erfarenhet som det tar tid att navigera igenom. Den här texten om
Det har varit en intensiv höst. De roliga jobben avlöser varandra – så pass att jag inte hinner dokumentera allt jag gör. Som det här hälsajobbet för Tara, till exempel. Det är mitt tredje eller fjärde hormonjobb – snart börjar jag känna mig som en expert på vallningar och vrål. Det gjorde också att jag tog mig till gymet för att styrketräna för första gången på evigheters evigheter. En nödvändighet
Epidemiologen och vetenskapskommunikatören Emma Frans har skrivit en bok om sina erfarenheter från första året med pandemin. Emma Frans är doktor i epidemiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm och vetenskapskommunikatör. Hon delar sin tid som forskare med att skriva vetenskapskolumner i Svenska Dagbladet, föreläsa, göra tv-program och poddar. Dessutom har hon skrivit två fackböcker ”Larmrapporter – om att skilja vetenskap från trams” och ”Sant, falskt eller mittemellan”. Precis när hon planerade
Det händer ofta att man gör jobb helt i otakt med tiden. När jag läste Gunnel Carlson och Elisabeth Svalin-Gunnarssons fina bok om snödroppar låg snön djup och våren kändes långt borta. Fast nu när repet publiceras i marsnumret av Kombi känns texten förstås klockren. Det är lätt att förstå författarnas kärlek till de små vita skönheterna.
Att börja prata om vår i början av mars är egentligen befängt. Men nu befinner jag mig på Gotland och kan inte låta bli. Kanske är det beviset för att jag slutligen har blivit en sörlänning?Som norrbottning vet man nämligen att än är det långt kvar innan vintern släpper greppet – eller som min älskade pappa brukade säga: ”Det blir alltid bakslag i april!” En sanning han upprepade så många gånger
Det är kallt på kontoret idag. Så pass att jag nödgades att leta fram värmeljus, koka te och göra armhävningar för att inte sitta och huttra framför datorn. Det kan också vara så att jag prokrastinerar en aning. Försöker få ur mig ett plockjobb om filmer, böcker och tv-serier som handlar om kvinnlig rösträtt apropå att det är 100 år sedan den reformen verkställdes. Roligt jobb, jag vet! Men svårt
