Epidemiologen och vetenskapskommunikatören Emma Frans har skrivit en bok om sina erfarenheter från första året med pandemin.
Emma Frans är doktor i epidemiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm och vetenskapskommunikatör. Hon delar sin tid som forskare med att skriva vetenskapskolumner i Svenska Dagbladet, föreläsa, göra tv-program och poddar. Dessutom har hon skrivit två fackböcker ”Larmrapporter – om att skilja vetenskap från trams” och ”Sant, falskt eller mittemellan”.
Precis när hon planerade sin tredje bok rullade pandemin in. Eftersom tanken var att den skulle handla om vetenskapskommunikation blev det naturligt att fokusera på det som hände runt omkring henna. Varje dag var hon omgiven av aktuella exempel på hur svårt det är att informera många människor om komplexa saker. Särskilt när ovissheten och rädslan är stor.
Dessutom hade hon som nyårslöfte att skriva ned sina tankar varje dag. Att kombinera de två – information och dagbok – blev startskottet för ”Alla tvättar händerna”, en slags pedagogisk inifrånskildring om pandemins första år i Sverige.
Dagboksformen är en populär litterär genre just nu – även jag gillar greppet starkt. Lars Noréns dagböcker inledde trenden och skakade om hela Kultursverige med sin öppenhet. På senare tid har vi också kunnat läsa Åsa Lindeborgs ”Året med 13 månader” och Ulf Lundells succétrilogi ”Vardagar I–III”.
Och även om det inte förekommer ilskna utbrott över skräniga råkor som rensar fågelbordet eller skandalösa rattfyllor i hennes bok, får jag som läsare en inblick i hennes hektiska vardag (hon borde flytta till Stockholm för att slippa alla tågresor till Uppsala!) och en del skvaller från insidan.
Hon spekulerar kring eventuella fejder mellan forskare, skojar med kollegor som fått siffror om bakfoten och ifrågasätter hur DN:s chefredaktör Peter Wolodarski resonerar kring sitt kritiska ställningstagande mot Folkhälsomyndighetens arbete.
Emma Frans är känd för sin humor och lite drastiska sätt att formulera sig, bland annat på Twitter, och den stilen genomsyrar även boken. Den är underhållande och väl värd en läsning.
Om inte annat så för att minnas alla turerna från pandemins första och mest omtumlande månader.
Frågan som gnager nu är om det räcker med dokumentationen från det första året, eller om det kommer en uppföljare nästa år…?
I väntan på vaccin och vanliga vardagar fortsätter jag att tvätta händerna och distansera mig socialt.