Så kom det sig att jag satt och snörvlade på Gotlandsfärjan. Anledningen? Erik Nivas sommarprat.

Han är en stor favorit (trots att han håller på fel fotbollslag!) och gjorde mig inte besviken den här gången heller. Blev så jäkla gripen av hans program!

För även om jag inte har vuxit upp vid ett gruvhål som slukar framtidsdrömmar känner jag igen allt han pratar om. Fast det skiljer nästan tio år mellan oss och 20 mil mellan våra uppväxtorter.

Luleå på 80-talet var på många sätt swinging London i jämförelse med Malmberget, men känslan av att inte räknas, att hela tiden känna sig som ett tärande problem, där dystra arbetslöshetssiffror och arbetsmarknadsåtgärder var det enda som nådde nyhetsrapporteringen från vår landsända. Den känslan vet jag allt om. Och som han säger i programmet så gör det något med en. Det formar en. Budskapet när jag växte upp var hela tiden ”se för fan till att ta er härifrån!”

Det gör mig så outsägligt sorgsen. Särskilt som det inte är sant.

Norrbotten har försett det här landet med oändliga rikedomar i form av skog, vattenkraft, malm och stål. Varför fick vi aldrig höra om det när vi växte upp?

Jag ”lydde” och flyttade. Den första tiden i Stockholm njöt jag av känslan av att befinna mig Där Det Händer. I loket, i motorn som drar resten av landet framåt. Så kändes det i alla fall.

Men efter ett par år gick det upp för mig att jag levde exakt samma liv som mina kamrater som hade stannat kvar. Hus, dagishämtningar och jobb. Den enda skillnaden mellan oss var att ingen kände igen mig på stan och jag kunde gå på konsert, intressanta föredrag och konstutställningar när jag ville. Om jag gjorde det? Väldigt sällan. De tillfällena går förmodligen att räkna på ena handens fingrar. Men det var en härlig känsla att veta att det fanns där helt nära, storstadens puls och utbud. Däremot var nästan allt i vardagen svårare för mig än för mina Lulekompisar. Ingen släkt nära som kunde hjälpa till med barnen, långa, krångliga resvägar till jobbet, bilköer, svindyra bostäder och stress. Plus att ungarna växte upp och pratade stockholmska! 

Nåväl. Ångrar ändå inget. Det blev – och är – så bra ändå. Jag älskar verkligen Stockholm djupt och innerligt. Och ungarna blev ju himla fina, dialekten till trots. Men ta och lyssna på programmet, det är helt lysande.